bajs

läste en artikel idag om en som har problem mad maten idag. känner igen mig något så ortoligt. hemskt! jag har samma känsla som henne. önskar att jag visste vem hon var. då kunde vi snacka med varandra om hur det är, utan att döma. det skulle vara en dröm.

frågan är om jag skulle orka? pratade med en ett tag men jag struntade i att svara när det började bli mer djupt. känner mig dum mot henne men det blev för mycket. hon skrev saker som att jag skulle unna mig ett äpple. ett äpple??!! hur lite är inte det?! gör det ens någon skillnad? undrar det! men hon har säkert större problem och kanske tränar hon inte lika mycket, är inte lika lång, annorlunda ämnesomsättning? eller, problemet sitter i huvudet och det har vi båda två. vad som sen står på menyn eller vågen hör också till. men det är inte det det handlar om. det börjar alltid i huvudet och det kommer alltid att finnas kvar lite grann, även om man blir frisk. jag vet inte om jag har så jättestort problem. vem bestämmer egntligen sådant? men att jag har probem börjar nog bli ett faktum. när jag går upp i vikt känner jag mig tjock även att det är upp i vikt jag ska. när folk säger att jag är smal blir jag glad... fast jag vet så väl att jag inte alltid har varit sån här och att det inte har gjort min hälsa bättre, snarare sämre.

när jag äter känner jag mig tjock. "varför åt jag såhär mycket? nu blir magen tjock. det här kan inte vara bra för kroppen, att du kan stoppa i dig såhär mycket. lär dig känna när det räcker. åh!" när jag inte äter känns det inte heller bra. "men om du inte äter du kommer du tappa muskler och bli sjuk, aldrig kunna träna. du vet ju att du måste äta, annars går du ner i vikt. då blir doktorn arg. allt blir fel." värst är det med onyttiga saker. jag vet inte om jag behöver dem eller ej? vad är för lite, vad är lagom och vad är för mycket? jag blir galen!

hon kände lite likadant med det här. vet inte om det var exakt så, men nära inpå. jag är inte ensam. det känns skönt fast ändå ledsamt. jag vill hellre att jag är den enda som har det här problemet, för det är inte kul. inget jag önskar någon.

sedan började hon banta (om banta nu är det rätta ordet för jag fattar inte att jag gör det och kanske inte hon heller) för att hon tyckte hennes magesåg stor ut, som en klump. perfekt beskrivning på en av orsakerna till att jag började ha mera koll på maten, extrem koll på maten.

var bara tvungen att skriva av mig lite. hoppas du som läser det här, om det nu är någon, inte har samma probelm. peace (stavning?) / hon som skrev